dansaraldrignykter

Det slog mig nyss att jag snart har haft den här bloggen
i ett år (bloggen fyller ett år den sjuttonde september) och
under detta snart hela året har Peter bara kommenterat
en enda gång. En gång under ett års tid har min pojkvän
kommenterat trots att han läser minst en gång om dagen.
Så jävla drygt! Och att då inte ens kunna sätta dit sitt namn?

Nej, jag hoppas att han skaffar sig en egen blogg snart så
att jag kan böja hämnas genom att mina kommentarer ska
lysa med sin frånvaro, mohaha.
Jag ska bara svara lite kryptiskt på tal i min egen blogg så
att alla egentligen förstår vem det är jag menar eller vad det
är jag menar men det ska inte stå rätt ut.
(det är förresten en grej jag ska sluta med, jag ska börja säga
 vad jag tycker i bloggen. exakt vad jag tycker. sp2c lär hata mig
 resten av skoltiden, men vet ni vad? i don't care!)

För att återkomma till det jag skrev om, skäms på dig Peter din lata
jävel. En gång på ett år, det är inte försvarbart. Du kan inte skylla på
att det är jobbigt eller så. Skäms.
För övrigt kommenteras det ofta ganska dåligt men jag kan väl ha
överseende med det då. Håller själv på att lära mig att kommentera
igen eftersom jag varit kass på det ett tag så nu blir det ändring med det.
Känner mig så dryg när jag skuttar runt och läser bloggar men aldrig
lämnar ett litet fotspår, jag läser om ditt liv men bryr mig inte om att
kommentera?

(Obs, det första var ganska mycket ironi och skoj i, bara så ni vet det.
Det finns alltid folk som ska ta åt sig på fel sätt. Men jag ska bli bättre
på att kommentera era bloggar!)